Inn-Hotell, Mosebacke Torg, den 25 oktober 1954.

Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril, men den rymmer så mycket att Gud får ta till sin stora passare, om han vill sluta den. När barnet bereder sig att dö, flyr änglarna till hans blick. Jag är nära, eftersom jag är tillbaka där allting började på Norrgärdet i Älvkarleby.

Håller han sin hand över oss, bör han inte häpna inför det jordiska, ty i så fall krymper den till en dvärgs och förnekar sig själv. Det är mer skada att blommorna blir galna än människorna.

Min mor lämnade mig efter sex veckor, och min far åkte till Stockholm. Långt senare bad jag försynen att tvätta henne i varmt vatten med örter och kläda kroppen i vitt linne, innan mannen kom åt och jag blev till.

Var det efter lördagsdansen där rekryterna från Marma och Laxön slogs, söp och jagade flickor eller hittade de en liten lada och litet hö att ligga på?

Efteråt kan ingen få det ogjort. Låt det vara så att hon såg fläcken av blod på det vita. Den ville hon inte visa för honom, men han skulle ändå få säga att det bara var rosenblad som lagt sig för att vila där.

I byn tröttnade man först på sanningen och slängde den i älven. Sedan fastnade den i lögnen och de famnade varandra och liknade två edsvurna. Det var bröten som flottarna tog hand om.

Jag är en dålig människa och jag har sökt bot för det. Mitt främsta brott blir att jag förråder mig själv och mina kära. Det gör ont och jag ber om förlåtelse.