Min far stod längst ut i en dröm och lutade sig över kvinnan, när jag föddes. Den skrev på insidan av hans ögon. Barnmorskan såg genom glasäpplets skal. 

Ljuset hittade en söm i honom. Sedan gick han till gamle Viktor och ville höra kyrkklockorna vid solnedgången: Vi fick en son. Han är välskapt och grann. Ingrid och jag väntade i åtta år.

Länge drog han händerna mot kvinnans kropp och lät dem mötas i en bön nära skötet: Skänk mig ett barn. Låt min säd stillna i dig.

Äntligen förstod han att världen inte slutade i fingerblomman. Många hörde att han släpade en skugga efter sig.

Vem visste att duvan blinkade så hastigt att det bara blev en skymt av pärlemor som torkade gång på gång. Mera gav inte människorna i byn av sina själar.

Han berättade för alla i hamnen. De var inte vana vid att se honom där. Fiskare och skeppare hade inte mycket gemensamt med Sven Rhode. Orden var ömtåliga, levande ljus, men ändå blåste den första han mötte ut dem och flinade.

Där stod Fredrik Post med ett ansikte av grått pulver som skulle upplösas, innan natten föll. Det var bättre att ha en hand full av sanning än garn som sprängdes av fångsten. Därför vände han ögonen och visade öppet att han längtat och sörjt.

Han hade fiender. Någon drog en svart rad ur dagens tidning och höll dolken framför sig. På väg hem tänkte han på sitt liv. Kvinnan var vacker och god mot honom.