Det svenska språkets vackraste ord.

Mina berättelser är flyttfåglar som söker värmen och jag ger mig inte förrän de finner ett bo i ditt hjärta.
Jag är herden som vaktar ordet, men ibland händer det att ett litet lamm går vilse eller att rovdjuret river mamman till döds.
När min själ är trött slår den sig ner på ett rosenblad för att vila. Nu går jag som en trädgårdsmästare mellan raderna och vårdar och aktar blommorna.
Där gror och växer baldersbrår, tusenskönor, aftonstjärnor och månvioler. De är korade för de vackra namnens skull och står nära varandra, men förgätmigej har en särskild plats i samlingen.
Tänk att vara en önskan, vilja och uppmaning i ett och samma ord. Det imperativet håller dock ej ett uppropstecken efter sig, men det gömmer ett försummat verb i sin kalk.
Ordet att förgäta har åldrats vackert i sina eleganta blå blommor. De kan lika väl vara marktäckare under träd och buskar som kantväxter och de trivs i mild skugga, men också i soligt läge.
Förgätmigej angrips sällan av svamp, ty den har genom sitt vackra namn blivit immun mot sjukdomar. Kärlek och längtan ryms i denna blomma. Man sätter den med frön om hösten och när den funnit sin jord självsår den sig ymnigt.
Ordet är mänsklighetens främsta uppfinning genom tiderna. Darwins evolution har inget att säga och lära oss om skönhet och etik. Påfågelsvingen, rapsens färg och paradisbusken besegrar alla Nobelpris i kemi, medicin och fysik genom sin blotta närvaro på jorden.
Numera råder i många avseenden ett barbari i språket. Många människor i framför allt unga åldrar sitter i stora burar och upprepar som papegojor olika läten. De plockar frön från botten av buren och det är en mager och enahanda kost som ger föga näring.
Jag är en påfågelshanne i det svenska språket och inte ens Rembrandt, van Gogh eller Zorn hade kunnat kopiera färgerna i min skrud. Det är inte skryt, utan ett empiriskt faktum.
Varje människa existerar i endast ett exemplar och när hon är borta kan hon inte ersättas av någon annan.
Björn Ranelids litterära språk bär mitt efternamn och det är jag ensam om i världen. Så skall och bör det vara för varje sann författare, ty annars kan hon eller han lika gärna skriva broschyrer för bruket av tvättmaskiner, kaffeapparater eller induktionsspisar som romaner eller dikter.
I gamla skattkistor vilar och dväljs orden sistlidna, i förstone, understundom och ”eljest” . De lyser i eldsken på datorernas rättstavningsprogram. Det är en obarmhärtig och nästan fascistoid granskare som envist återkommer varje gång orden syns på skärmen. Här godkänns endast den språkliga majoritetens ordval. Blott får inte finnas här.
Plundrare och vandaler söker dessa skattkistor. Deras motto är att de vackra och ålderstigna orden skall bort till varje pris, men jag hämtar dessa små människosöner och döttrar från graven och låter dem vandra som härolder och apostlar på jorden.
Det är så trösterikt att en liten blomma kan låta bokstäverna i sitt namn uppstå från döden varje gång som vi läser dem. Ordet färdas med ljusets hastighet trettio tusen mil i sekunden, men det kan stillna innan du hinner blinka.
Så sker nu. Lova att aldrig glömma mig och se till mig som liten är.
Förgätmigej i mild form utan utropstecken efter sig bör det vara.

Björn Ranelid, artikel i Svenska Dagbladet 27 juli, 2015.

  1. januari 4, 2017

    Ord är egentligen bara ljud som representerar specifika detaljer i ett språk; ett verktyg som både kan skapa enkla skjul eller fantastiska byggnationer som överlever generationer och förmodligen också kommer fortsätta att fascinera en lång tid framöver. Men det som får mig att skriva detta är själva värderingen av ord: att vissa ord anses mer värda än andra och jag skulle vilja lyfta det fenomenet här och nu.

    Jag har själv radat upp fula ord (se http://larare.at/svenska/moment/ord/fula_ord.html) och när jag tittar på den listan funderar jag över vad som gör att jag t.ex. anser att ordet ”kärlek” är fult. Kärlek som är det vackraste av allt uttrycks med ett ord som jag anser vara fult. Hur kan jag tycka det? Ord representerar något, med hjälp av ord kan vi tala om den vidunderliga kärleken (och skriva böcker om den) och vi behöver inte stanna till och lyssna till hur ordet låter. Tyvärr har min uppfattning av ordet ”kärlek” påverkats av att jag läst Åsa Ericsdotters prosalyriska bok Kräklek. Det är alltså ljudassociationerna till kräk som gör ordet fult, för mig, inte dess betydelse och innebörd och om man ser till din kärlek til ordet förgätmigej så är det inte ordet, tror jag, som tilldrar din uppmärksamhet, utan dess betydelse, och då romantiska betydelse. Jag vill förstås inte kommentera hur du ska tycka för det vore förmätet av mig, däremot vill jag poängtera skillnaden mellan ords ljud och innebörd och det vackraste ordet för mig är när dessa två sammanfaller till ordet: ”stilla”. Ett enkelt anspråkslöst ord som sitter fint i munnen; kittlar lite på underläppen samtidigt som det låter lugnande precis som dess betydelse.

    / Joni

Skriv en kommentar

*

Din email kommer inte att publiceras.

© 2015 BJÖRN RANELID AKTIEBOLAG | ORDET ÄR STÖRST!

FÖLJ MIG PÅ: