Knappt två hundra meter från torget vecklade Mazetti ut sin doftfana av kakao som i en särskild vind nådde stora delar av staden. Mina minnen av terpentin kom sig av att pappa målade tavlor när han var ledig från sitt andra arbete.
Jag lekte och levde som barn i en park och den låg bakom det långa, gula huset på Sallerupsvägen 32. Min familj hade sin trappa under bokstaven F. Eftersom det fanns fjorton uppgångar i fastigheten, så lärde jag mig halva alfabetet genom att tyda och läsa tecknen över dörrarna.
På söndagarna under våren och sommaren brukade min pappa cykla med mig på pakethållaren till husarkasernerna på Regementsgatan där det höga huset Kronprinsen är beläget i dag. Militärerna red på hästar och bar ljusblå uniformer. Vissa helger trampade pappa hela vägen till Bokskogen eller Sturup där mina morföräldrar bodde. Då hade han spänt staffliet längs ramen på sin Crescent och lagt färgtuber och penslar i den lilla verktygslådan under pakethållaren.
”Under mer än 3500 tillfällen har jag velat vara som en jazzmusiker på scenen.”
Jag har skildrat min barndom i romanen ”Till alla människor på jorden och i himlen”. Allt sedan debuten den 25 oktober år 1983 har jag strävat efter att sätta mitt tumavtryck på det vita arket som inte kan förväxlas med något annat. Det är inte alls förmätet eller skrytsamt. Avsikten är att jag vill vara trogen den självklara insikten att varje människa existerar i endast exemplar och att hon aldrig kan ersättas av någon annan. En människa som skriver med litterära och konstnärliga ambitioner bör ha sin egen stil i ordet och språket.
I mina framträdanden talar jag helt utan manuskript. Under mer än 3500 tillfällen har jag velat vara som en jazzmusiker på scenen. Jag har utgått från vissa strofer, meningar och tankar och sedan har jag improviserat kring dessa med ett visst mått av mod och egensinne.
Mina möten med publiken är av yttersta vikt för mig. Jag skiljer inte direkt mellan det talade och skrivna ordet. När jag återvänder från mina framträdanden runtom i Sverige ympar jag dem som små kvistar på mitt skrivträd och väntar på att de skall gå i blom.
Utan mina läsare är jag inte författare. Har jag inga åskådare och lyssnare, så lever jag inte som talare och estradör. Det är ett faktum, men för den sakens skull bör det inte vara förbjudet och belagt med skam för en författare att markera vad han eller hon har åstadkommit i sitt arbete. Det handlar om information och upplysning och ingenting annat för min del.
”Har jag inga åskådare och lyssnare, så lever jag inte som talare och estradör. Det är ett faktum.”
Jag har målat och tecknat omslagen till fem av mina romaner, men jag vill inte kalla mig konstnär eller amatörmålare, eftersom jag har så stor respekt för verkliga artister. Det har sporrat mig att anta vissa utmaningar utanför mitt skrivande av skönlitteratur, essayer och artiklar. Därför accepterade jag, till exempel, att vara ambassadör under arkitekturåret i Stockholm.
I september släpps boken om Turning Torso. Fotografen Pierre Mens har tagit bilderna i den och jag har skrivit texten. Jag har även skrivit en bok om Södermalm i Stockholm till Lars Grönwalls fotografier. Den har titeln ”Götgatan leder till månen”. År 1999 släppte jag boken ”Från lustgården till Möllevångstorget” med Gunnar Lundhs unika bilder. Två år senare hade jag skrivit texten om Österlen till Stig T Karlssons fotografier.
Jag har skrivit artiklar om författarna Lars Ahlin, Per Anders Fogelström, Ernst Brunner, Theodor Kallifatides och Jacques Werup och om ett flertal fotbollsspelare och domaren Anders Frisk.
Jag har gjort omkring tjugofem konserter med musikgruppen Tales, som består av Peter Tegnér, Jessica Ottosson och Peter Fredman. Peter Tegnér spelar gitarr och komponerar, Peter Fredman spelar saxofon och Jessica sjunger. Vi har framträtt i kyrkor och vid festivaler på många platser i Sverige och gjort egna konserter på Victoria Teatern och Palladium i Malmö. Gruppen har spelat in en skiva med musik, sång och tal.